Jag har inte läst mycket arbetarlitteratur. Har nog tänkt att det är lite tråkigt. Men "Kvinnor och äppelträd" är inte alls tråkig. Stilen är ömsom realistisk, ömsom lite svepande och kommenterande, men det en engagerande berättelse om villkoren för flera generationers svenska kvinnor i hemmiljö, arbetsliv och kamp mot orättvisor. Sen gillar jag formatet. Jag har problem med ordrika författare (oftast män) som brer ut sig för mycket i onödan, som tar upp min tid med annat än det väsentliga. Men Moa Martinsons debutroman är kort och kärnfull.

I mitten av 1800-talet gör 15-barnsmamman Sofie och hennes väninna skandal genom att bada i bykstugan varje fredag. Efter mor Sofies död får vi följa hennes barnbarnsbarn Ellen och Sally, som växer upp ovetande om varandra i Norrköpings fattigkvarter och på landet. Så småningom gifter de sig med frånvarande och missbrukande män, men deras vägar korsas och de blir vänner.

Kvinnorna är rejäla och mångfacetterade. De utstår, kämpar och övervinner. Boken väckte uppmärksamhet för sin sexuella frispråkighet; den går osminkat igenom de flesta faser i den kvinnliga biologin. Starkast och bäst är den rytmiskt poetiska scenen som skildrar en av Sallys förlossningar, där hon ensam arbetar fram barnet bland "blod och slem och fostervatten". En både argsint och kärleksfull roman som nog betytt en hel del för Sveriges feminister.