Moa Martinson får mig att läsa vidare trots att jag ibland vill att handlingen ska gå åt ett helt annat håll än den gör, och trots att jag inser att det inte kommer bli som jag vill, om och om igen. Något av det bästa med just Kvinnor och äppelträd är hur hon beskriver Ellens barn-perspektiv, att vi inte riktigt vet vad som händer för att Ellen är för ung för att helt förstå.