Scan barcode
A review by pivic
Allt som var mitt by Cissi Wallin
1.0
Länkar finns att hitta i recensionen som jag lagt upp på min blogg.
***
När #metoo kom förändrades patriarkatet; män fick höra kvinnors berättelser om sexuellt våld, ojämlikhet och andra former av övergrepp en masse och många personer kände sig tillräckligt fria för att första gången verkligen kunna berätta sin historia. Många började lära sig av kritiken.
Världen är en bättre plats tack vare #metoo. Mycket kvarstår att förändra tills vi alla är jämlika och jämställda.
När Cissi Wallin offentligt hängde ut en person för att ha våldtagit henne tänkte jag att det inte förvånade mig; jag har träffat personen hon hängde ut och tänkte då – på 1990-talet – att han var slipad, smart, beräknande och sexistisk. Jag har recenserat hans bok här.
Sedan han hängdes ut har flera olika saker hänt.
Wallin har avslöjats som charlatan. Gardet, organisationen som Wallin var med om att grunda, havererade spektakulärt under mobbning- och sweatshop-liknande omständigheter. Wallin hängde ut människor som tipsat henne om saker efter att ha lovat dem “skydd”. Hon förminskar transpersoner. Hon betalade sina barnskötare svart och försökte förhandla ned deras löner samtidigt som hon, offentligt sett, hyllar “systerskapet” och dessutom är god för närmare en kvarts miljard kronor.
När jag började upptäcka allt det där om henne kände mig dum som ett tag följde henne på instagram och hyllade hennes gärningar, precis som jag gjorde med Linnea Claesson, tills hon också avslöjades som lögnare och charlatan.
Den här boken väver ihop tre områden:
* Wallins uthängning av den som hon påstår har våldtagit henne
* Wallins förtalsrättegång och dom
* Wallins senare tonår
Det som är bäst i Wallins skrivande är att varje kapitel hålls kort och skrivits som om det rör sig om texten är hennes tankar. Hon hoppar mellan årtionden mellan varje kapitel; det funkar oftast och materialet känns fräscht, även om det inte går att komma undan en stark känsla av unkenhet, framför allt eftersom Wallin helt struntar i att ta upp hur hon både har betett sig och fortsätter att bete sig.
Det känns ganska skönt att läsa om hur Wallin beskriver sin frihet med sina vänner, hur de gick ut, gjorde som de ville och helt och hållet levde fritt. De delarna är en väldigt enkel beskrivning av svensk ungdom i början av 2000-talet.
Det känns hemskt att läsa om den påstådda våldtäkten. Det framgår tydligt att “mediemannen”, som Wallin kallar sin påstådda förövare, bussar sin advokat på hennes vänner och bekanta för att hålla historien tyst (påstår Wallin). Hon framställer sig som ett offer, dels under och efter våldtäkten, inklusive när hon blivit dömd för grovt förtal för hur hon hängt ut honom på nätet utan att han blivit dömd för våldtäkt.
Det är värt att påpeka att rättssamhället i Sverige sällan fäller våldtäktspersoner, ofta på grund av att bevis inte finns, men också på grund av hur rättssamhället pekat ut (främst) kvinnor och transpersoner som bristfälliga och klandervärda för att ha blivit våldtagna. Det är naturligtvis, etiskt, moraliskt, och på alla andra sätt vidrigt och bör ställas till rätta.
Just därför är det precis lika vidrigt att läsa delar ur boken där Wallin exempelvis skriver som följer:
Wallin citerar sig själv från SVT:s avsnitt av “Uppdrag Granskning”, ett avsnitt som till stor del handlar om henne
Mitt största problem med den här boken är, i grunden, att Wallin själv har ljugit och fortsätter att ljuga om massor av saker. Även om en håller isär hennes påstådda våldtäkt från, exempelvis, hur hon betedde sig i Gardet, går det inte att bortse från den röda tråd som går genom hennes samarbeten: folk utnyttjas, trasas, Wallin ljuger om det, blockerar folk på sociala medier och går vidare. Inte ens då hon avslöjas som lögnare tar hon det egentligen till sig och gör bot. Hon talar om systerskapet och hur kvinnor oftast är deltidsarbetare och därmed snuvas på försäkring och pension, i jämförelse med män; hon har helt rätt. Därefter utnyttjade hon två barnskötare som hon betalade svart.
Jag påminns om att ha läst Primo Levis förord i Rudolf Höss bok, där Höss skrev om sitt liv som överkommendant i Auschwitz- och Birkenau-lägret; Levi påpekade att Höss bok är oerhört viktig trots att den innehåller lögner och förfalskningar. Jag tycker att Wallins bok är mycket mindre viktig eftersom den främst bygger på hennes egna upplevelser av att ha blivit korsfäst för att hon sagt vad hon tycker, stridit mot sina “motståndare” och allt med och omkring sin påstådda våldtäkt.
Hennes egna upplevelser, sanna eller inte, skulle kunna ha skrivits mycket mer kraftfullt. Med alla sina brända broar bakom sig har Wallin i stället efterlämnat en svansång om sig själv.
Jag påminns om [a:Andrea Dworkin|23879|Andrea Dworkin|https://images.gr-assets.com/authors/1280820472p2/23879.jpg], feministikonen som konstant slogs emot patriarkatet, organisationer, sexuellt våld, som konstant talade och skrev för kvinnors, mäns, och allas rättigheter.
Jag menar inte att Wallin är att klandra därför att hon inte är i närheten av att ha åstadkommit vad Dworkin och andra stora feminister har gjort. Hon är att klandra därför att skriver om sig själv som om hon är det.
Andra gånger ifrågasätter jag Wallins trovärdighet, som i detta stycke:
Jag har sett oräkneliga personer tycka till om Wallins våldtäktsmål, och oavsett om folk har trott henne eller inte har nästan alla en realistisk syn: de har inte trott att “mediemannen” skulle dömas och de trodde att hon själv skulle dömas för förtal.
Jag vet vad chock i sexuella övergrepp kan vara. Det kan påverka hela ens verklighetssyn, en stund, pågående, och i hela ens liv. Wallin är en person som anser att lagar bör brytas om en tycker att de är felaktiga, vilket hon bland annat har talat med SVT om. Hon har via instagram hängt ut personer som på goda grunder har ifrågasatt henne, exempelvis Nora Håkanson, som till följd fått utstå mycket hot och hat. Det är inte svårt att se Wallins återkommande kålsuperi.
Wallin kan ha blivit våldtagen av “mediemannen”. Visst existerar extremt orättvisa maktstrukturer och följdproblem som helt beror på patriarkatet. Patriarkatet måste ödeläggas. Men här kommer Wallin, en person som använder sin följarsvans som en misshandlare i ett förhållande vilket inte bara rimmar illa med hur hon försöker skapa sin offentliga persona utan skapar en stank som sipprat igenom hela hennes bok.
Ibland lyser Wallins språk men det är sällan. Syftningsfel blandas med ojämn rytm; inget fel i det, men hon känns stillös när en tänker på böcker av [a:Kate Manne|16600238|Kate Manne|https://images.gr-assets.com/authors/1506476357p2/16600238.jpg], [a:Lacy Crawford|6547916|Lacy Crawford|https://images.gr-assets.com/authors/1376495441p2/6547916.jpg], [a:Kate Kirkpatrick|4202251|Kate Kirkpatrick|https://s.gr-assets.com/assets/nophoto/user/u_50x66-632230dc9882b4352d753eedf9396530.png], [a:Katarina Wennstam|758898|Katarina Wennstam|https://images.gr-assets.com/authors/1469288901p2/758898.jpg], [a:Susan Fowler|16476421|Susan Fowler|https://images.gr-assets.com/authors/1556276488p2/16476421.jpg], [a:Jodi Kantor|325181|Jodi Kantor|https://s.gr-assets.com/assets/nophoto/user/f_50x66-6a03a5c12233c941481992b82eea8d23.png], [a:Megan Twohey|19021698|Megan Twohey|https://s.gr-assets.com/assets/nophoto/user/f_50x66-6a03a5c12233c941481992b82eea8d23.png], Matilda Gustavson, bland många andra.
Jag kan inte låta bli att tänka att Cissi Wallins bok, åtminstone med tanke på hur hon betett sig under de senaste årens gång, är missriktad energi.
Boken hade kunnat bli bra. Den hade kunnat bli stor och betydelsefull, i stället för vad den är. Även om jag skulle bortse från hur Wallin har betett sig och ljugit är det en illa redigerad bok. Fan. Werner Herzog skiter i allt vad sanning är men klarar ändå av att bygga “dokumentärer” som når folks hjärnor och hjärtan, för att ta ett exempel. Eller kolla på hur Céline Sciamma gör sina filmer och se hur hon förmedlar äkta känslor.
Jag har försökt se fördelar i boken men även om jag skulle gilla Wallins gärningar skulle boken vara lika illa skriven. Visst, stil är subjektivt, men jämför det här med böcker av andra debuterande författare och se hur förslösat det här är. Wallin hade kunna bygga en fantastisk bok utifrån sin sanning, men vi alla räddas av att hon har valt att ge ut boken själv. Även om jag gillar punkkänslan i att göra det sker det till största del på grund av att förlag sagt nej till att ge ut hennes bok, framför allt på grund av risken att bli stämda och dömda för förtal.
Tyvärr faller Wallins bok platt på grund av två saker: det moraliska problem med att hon i boken talar om massor av oförrätter där folk utnyttjat henne samtidigt som hon (vilket hon inte skriver om) betett sig vidrigt mot folk, och att boken är illa skriven och redigerad.
Författare som Ezra Pound och Martin Heidegger var moraliskt degraderade (den ene var fascist och den andre nazist) men skrev ändå geniala verk som starkt påverkade omvärlden (Heidegger långt mer än Pound).
Andrea Dworkin, [a:Susan Faludi|117182|Susan Faludi|https://images.gr-assets.com/authors/1560239653p2/117182.jpg], [a:Lydia Lunch|34391|Lydia Lunch|https://images.gr-assets.com/authors/1591028979p2/34391.jpg] och närapå alla andra starka feministiska författare kunde skriva. De visste att materialet stod och föll med kvaliteten. Wallins kvalitet talar för sig självt.
Jag blir förbannad på Wallin för alla förslösade chanser. Sverige förtjänar starka berättelser och om Wallin hade varit introspektiv i stället för att vara en självgod solipsist hade detta kunnat bli en mycket bättre bok om en kunde bortse från hennes regelbundna moraliska övertramp.
Glöm den här boken och läs något av [a:Lisa Taddeo|3497436|Lisa Taddeo|https://images.gr-assets.com/authors/1556502543p2/3497436.jpg], Kantor/Twohey, eller [a:Chavisa Woods|1077187|Chavisa Woods|https://images.gr-assets.com/authors/1534539805p2/1077187.jpg] otroligt kraftfulla “[b:100 Times: A Memoir of Sexism|52855697|100 Times A Memoir of Sexism|Chavisa Woods|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1585811866l/52855697._SY75_.jpg|65422518]” i stället.
***
När #metoo kom förändrades patriarkatet; män fick höra kvinnors berättelser om sexuellt våld, ojämlikhet och andra former av övergrepp en masse och många personer kände sig tillräckligt fria för att första gången verkligen kunna berätta sin historia. Många började lära sig av kritiken.
Världen är en bättre plats tack vare #metoo. Mycket kvarstår att förändra tills vi alla är jämlika och jämställda.
När Cissi Wallin offentligt hängde ut en person för att ha våldtagit henne tänkte jag att det inte förvånade mig; jag har träffat personen hon hängde ut och tänkte då – på 1990-talet – att han var slipad, smart, beräknande och sexistisk. Jag har recenserat hans bok här.
Sedan han hängdes ut har flera olika saker hänt.
Wallin har avslöjats som charlatan. Gardet, organisationen som Wallin var med om att grunda, havererade spektakulärt under mobbning- och sweatshop-liknande omständigheter. Wallin hängde ut människor som tipsat henne om saker efter att ha lovat dem “skydd”. Hon förminskar transpersoner. Hon betalade sina barnskötare svart och försökte förhandla ned deras löner samtidigt som hon, offentligt sett, hyllar “systerskapet” och dessutom är god för närmare en kvarts miljard kronor.
När jag började upptäcka allt det där om henne kände mig dum som ett tag följde henne på instagram och hyllade hennes gärningar, precis som jag gjorde med Linnea Claesson, tills hon också avslöjades som lögnare och charlatan.
Den här boken väver ihop tre områden:
* Wallins uthängning av den som hon påstår har våldtagit henne
* Wallins förtalsrättegång och dom
* Wallins senare tonår
Det som är bäst i Wallins skrivande är att varje kapitel hålls kort och skrivits som om det rör sig om texten är hennes tankar. Hon hoppar mellan årtionden mellan varje kapitel; det funkar oftast och materialet känns fräscht, även om det inte går att komma undan en stark känsla av unkenhet, framför allt eftersom Wallin helt struntar i att ta upp hur hon både har betett sig och fortsätter att bete sig.
Det känns ganska skönt att läsa om hur Wallin beskriver sin frihet med sina vänner, hur de gick ut, gjorde som de ville och helt och hållet levde fritt. De delarna är en väldigt enkel beskrivning av svensk ungdom i början av 2000-talet.
Det känns hemskt att läsa om den påstådda våldtäkten. Det framgår tydligt att “mediemannen”, som Wallin kallar sin påstådda förövare, bussar sin advokat på hennes vänner och bekanta för att hålla historien tyst (påstår Wallin). Hon framställer sig som ett offer, dels under och efter våldtäkten, inklusive när hon blivit dömd för grovt förtal för hur hon hängt ut honom på nätet utan att han blivit dömd för våldtäkt.
Det är värt att påpeka att rättssamhället i Sverige sällan fäller våldtäktspersoner, ofta på grund av att bevis inte finns, men också på grund av hur rättssamhället pekat ut (främst) kvinnor och transpersoner som bristfälliga och klandervärda för att ha blivit våldtagna. Det är naturligtvis, etiskt, moraliskt, och på alla andra sätt vidrigt och bör ställas till rätta.
Just därför är det precis lika vidrigt att läsa delar ur boken där Wallin exempelvis skriver som följer:
– Nej, man ska inte kunna ljuga om vad som helst och vem som helst öppet på internet.
Wallin citerar sig själv från SVT:s avsnitt av “Uppdrag Granskning”, ett avsnitt som till stor del handlar om henne
Mitt största problem med den här boken är, i grunden, att Wallin själv har ljugit och fortsätter att ljuga om massor av saker. Även om en håller isär hennes påstådda våldtäkt från, exempelvis, hur hon betedde sig i Gardet, går det inte att bortse från den röda tråd som går genom hennes samarbeten: folk utnyttjas, trasas, Wallin ljuger om det, blockerar folk på sociala medier och går vidare. Inte ens då hon avslöjas som lögnare tar hon det egentligen till sig och gör bot. Hon talar om systerskapet och hur kvinnor oftast är deltidsarbetare och därmed snuvas på försäkring och pension, i jämförelse med män; hon har helt rätt. Därefter utnyttjade hon två barnskötare som hon betalade svart.
Jag påminns om att ha läst Primo Levis förord i Rudolf Höss bok, där Höss skrev om sitt liv som överkommendant i Auschwitz- och Birkenau-lägret; Levi påpekade att Höss bok är oerhört viktig trots att den innehåller lögner och förfalskningar. Jag tycker att Wallins bok är mycket mindre viktig eftersom den främst bygger på hennes egna upplevelser av att ha blivit korsfäst för att hon sagt vad hon tycker, stridit mot sina “motståndare” och allt med och omkring sin påstådda våldtäkt.
Hennes egna upplevelser, sanna eller inte, skulle kunna ha skrivits mycket mer kraftfullt. Med alla sina brända broar bakom sig har Wallin i stället efterlämnat en svansång om sig själv.
Jag påminns om [a:Andrea Dworkin|23879|Andrea Dworkin|https://images.gr-assets.com/authors/1280820472p2/23879.jpg], feministikonen som konstant slogs emot patriarkatet, organisationer, sexuellt våld, som konstant talade och skrev för kvinnors, mäns, och allas rättigheter.
Jag menar inte att Wallin är att klandra därför att hon inte är i närheten av att ha åstadkommit vad Dworkin och andra stora feminister har gjort. Hon är att klandra därför att skriver om sig själv som om hon är det.
Andra gånger ifrågasätter jag Wallins trovärdighet, som i detta stycke:
Flera gånger under huvudförhandlingen i tingsrätten kommer känslan av att få upprättelse. Jag sitter mitt emot mannen som drogat och våldtagit mig. Det är första gången på nästan ett decennium jag befinner mig i samma rum som honom. Jag möter hans blick några gånger, den är mörk och hatisk. Varje gång tänker jag på rättvisa, det känns instinktivt som att rättvisa nu ska skipas. Äntligen sitter min förövare i en rättssal inför en domstol. Det är ju så otroligt få kvinnor som blivit utsatta för övergrepp som får vara med om det. Nästan ingen möter sin förövare i rätten men nu gör jag det. I de små pauserna, när åklagaren försöker få igång Powerpointen eller när någon går för att hämta vatten tar den känslan över. Det lilla stråket av upprättelse. Av att bli tagen på allvar, efter alla år av att inte bli tagen på allvar. Är det nu de ska lyssna på mig? Är nu äntligen tillfället då rättvisa ska skipas? Jag tänker på hur mycket jag hunnit gå igenom under det här decenniet. Jag var knappt vuxen när han våldtog mig och nu är jag en gift tvåbarnsmamma som snart fyller 35. Det känns som ett annat liv. Ärren är ju trots det inte läkta utan spricker fortfarande upp ibland. Det sker mer och mer sällan men har man haft blödande sår i över ett decennium kanske de aldrig riktigt läker ihop. Den här rättegången har nog öppnat såren igen. Han sitter ju där och det är bara några få meter mellan oss. Åklagaren kämpar på med att få ordning på tekniken och mina tankar hinner fladdra iväg igen. Jag tittar på honom, han tittar ner i bordsskivan. Han ser trött ut och jag känner mig plötsligt stark. Äntligen möts vi i rätten, äntligen ska jag få upprättelse. Sedan slår det mig än en gång med full kraft – det är ju inte han som är åtalad. Det är jag.
Jag har sett oräkneliga personer tycka till om Wallins våldtäktsmål, och oavsett om folk har trott henne eller inte har nästan alla en realistisk syn: de har inte trott att “mediemannen” skulle dömas och de trodde att hon själv skulle dömas för förtal.
Jag vet vad chock i sexuella övergrepp kan vara. Det kan påverka hela ens verklighetssyn, en stund, pågående, och i hela ens liv. Wallin är en person som anser att lagar bör brytas om en tycker att de är felaktiga, vilket hon bland annat har talat med SVT om. Hon har via instagram hängt ut personer som på goda grunder har ifrågasatt henne, exempelvis Nora Håkanson, som till följd fått utstå mycket hot och hat. Det är inte svårt att se Wallins återkommande kålsuperi.
Wallin kan ha blivit våldtagen av “mediemannen”. Visst existerar extremt orättvisa maktstrukturer och följdproblem som helt beror på patriarkatet. Patriarkatet måste ödeläggas. Men här kommer Wallin, en person som använder sin följarsvans som en misshandlare i ett förhållande vilket inte bara rimmar illa med hur hon försöker skapa sin offentliga persona utan skapar en stank som sipprat igenom hela hennes bok.
Ibland lyser Wallins språk men det är sällan. Syftningsfel blandas med ojämn rytm; inget fel i det, men hon känns stillös när en tänker på böcker av [a:Kate Manne|16600238|Kate Manne|https://images.gr-assets.com/authors/1506476357p2/16600238.jpg], [a:Lacy Crawford|6547916|Lacy Crawford|https://images.gr-assets.com/authors/1376495441p2/6547916.jpg], [a:Kate Kirkpatrick|4202251|Kate Kirkpatrick|https://s.gr-assets.com/assets/nophoto/user/u_50x66-632230dc9882b4352d753eedf9396530.png], [a:Katarina Wennstam|758898|Katarina Wennstam|https://images.gr-assets.com/authors/1469288901p2/758898.jpg], [a:Susan Fowler|16476421|Susan Fowler|https://images.gr-assets.com/authors/1556276488p2/16476421.jpg], [a:Jodi Kantor|325181|Jodi Kantor|https://s.gr-assets.com/assets/nophoto/user/f_50x66-6a03a5c12233c941481992b82eea8d23.png], [a:Megan Twohey|19021698|Megan Twohey|https://s.gr-assets.com/assets/nophoto/user/f_50x66-6a03a5c12233c941481992b82eea8d23.png], Matilda Gustavson, bland många andra.
Jag kan inte låta bli att tänka att Cissi Wallins bok, åtminstone med tanke på hur hon betett sig under de senaste årens gång, är missriktad energi.
Boken hade kunnat bli bra. Den hade kunnat bli stor och betydelsefull, i stället för vad den är. Även om jag skulle bortse från hur Wallin har betett sig och ljugit är det en illa redigerad bok. Fan. Werner Herzog skiter i allt vad sanning är men klarar ändå av att bygga “dokumentärer” som når folks hjärnor och hjärtan, för att ta ett exempel. Eller kolla på hur Céline Sciamma gör sina filmer och se hur hon förmedlar äkta känslor.
Jag har försökt se fördelar i boken men även om jag skulle gilla Wallins gärningar skulle boken vara lika illa skriven. Visst, stil är subjektivt, men jämför det här med böcker av andra debuterande författare och se hur förslösat det här är. Wallin hade kunna bygga en fantastisk bok utifrån sin sanning, men vi alla räddas av att hon har valt att ge ut boken själv. Även om jag gillar punkkänslan i att göra det sker det till största del på grund av att förlag sagt nej till att ge ut hennes bok, framför allt på grund av risken att bli stämda och dömda för förtal.
Tyvärr faller Wallins bok platt på grund av två saker: det moraliska problem med att hon i boken talar om massor av oförrätter där folk utnyttjat henne samtidigt som hon (vilket hon inte skriver om) betett sig vidrigt mot folk, och att boken är illa skriven och redigerad.
Författare som Ezra Pound och Martin Heidegger var moraliskt degraderade (den ene var fascist och den andre nazist) men skrev ändå geniala verk som starkt påverkade omvärlden (Heidegger långt mer än Pound).
Andrea Dworkin, [a:Susan Faludi|117182|Susan Faludi|https://images.gr-assets.com/authors/1560239653p2/117182.jpg], [a:Lydia Lunch|34391|Lydia Lunch|https://images.gr-assets.com/authors/1591028979p2/34391.jpg] och närapå alla andra starka feministiska författare kunde skriva. De visste att materialet stod och föll med kvaliteten. Wallins kvalitet talar för sig självt.
Jag blir förbannad på Wallin för alla förslösade chanser. Sverige förtjänar starka berättelser och om Wallin hade varit introspektiv i stället för att vara en självgod solipsist hade detta kunnat bli en mycket bättre bok om en kunde bortse från hennes regelbundna moraliska övertramp.
Glöm den här boken och läs något av [a:Lisa Taddeo|3497436|Lisa Taddeo|https://images.gr-assets.com/authors/1556502543p2/3497436.jpg], Kantor/Twohey, eller [a:Chavisa Woods|1077187|Chavisa Woods|https://images.gr-assets.com/authors/1534539805p2/1077187.jpg] otroligt kraftfulla “[b:100 Times: A Memoir of Sexism|52855697|100 Times A Memoir of Sexism|Chavisa Woods|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1585811866l/52855697._SY75_.jpg|65422518]” i stället.