På en ö omgiven av myrmark i Västerbotten möter vi Claudette, även känd som "kladdan". Ett namn som starkt ifrågasattes av hennes far efter dopet, “vad är det för ett grisnamn du har satt på dotra min?”, frågar han sin kvinna. Här tycker jag Lidman sätter tonen med sin mörka humor och väver den samman med det hårda och karga livet på torpen. Familjerna på ön har alla sina karaktärer och särdrag, vilket ofta förekommer i äldre prosa. Det kliver över lite åt det “Morbergska hållet” i vissa 

stycken men som helhet ger boken en bra inblick i livet på 30-talet, där staten försöker försörja de fattiga landsmännen med arbetsbidrag.

Lidman lyckas porträttera rikedom i fattigdom, från barnens små bus, drömmar om framtiden till arga män som dikar 

nätterna långa. Dialogerna, skrivna med dialekt, träffar på en speciell plats i mitt hjärta, och jag hör ofta meningar som mina äldre släktingar använde när jag växte upp. Till och med min farmor har skrattat åt mina försök att göra palt med mina små händer. Med detta bevisar Lindman att man kan nå läsare genom att använda språkligt skickliga medel. Fungerar det även om man inte har några kopplingar till Norrland?

- Int vet ja däh

Rekommenderas, den håller fortfarande.