Elis Monteverde Burraus senaste bok, "Nästan terror, bara nästan," erbjuder en fascinerande utforskning av det planlösa skrivandets romanpoesi. Medvetet utgiven i Renates serie Ambient som nummer 4, bjuder den in läsaren till en värld där intrig och karaktärsutveckling medvetet åsidosätts till förmån för en mer slöt och glidande stil. Burraus persona och skrivande är "medvetet dåligt," men det finns något ofrånkomligt lockande i hans blandning av bekymmerslöshet, frastouretts och pregnans.

Texten provocerar genom att ständigt ställa frågor utan att erbjuda några tydliga svar. Berättelsen kretsar kring en kvinna som är gift med en författare, och det dröjer ungefär 96 sidor av typisk Elis-stil innan jag kommer fram till "stympad dagbok från Las Vegas," en printscreen som var den främsta anledningen till att jag köpte boken. Denna del är både den mest begripliga och den mest slående i hela verket.

Bokens totala innehåll är spretigt och improviserat, förtjusande och frustrerande. Elis Burraus förmåga att observera och vända och vrida till något, ofta själviskt med en oväntad vändning, är en av hans vältränade litterära muskler. Samtidigt finns det avsnitt som känns som utfyllnad, exempelvis en översättning av Povel Ramel till spanska. Ett internt skämt eller en litterär "jeansjacka på ett hönsnät" som ska tolkas av oss som saknar denna muskel.

Trots dessa kvaliteter är jag kluven och vet inte hur jag ska ta ställning. Jag har en lätt fallenhet för denna Burraus persona och spaningar medan hans repetitiva natur ibland känns monoton och tröttsam. Men det är inte EBM som ska begrundas denna gång utan "Nästan terror, bara nästan". Det är en tunn bok men känns längre än nödvändigt på grund av vissa segment som drar ut på tiden. Sökande mot likgiltighetens nya höjder kan vara en farlig väg att gå men samtidigt riktar sig inte boken till den bredare målgruppen.

I slutändan är "Nästan terror, bara nästan" en bok som både fascinerar och irriterar. Den är uppfriskande i sin originalitet men kan samtidigt kännas påfrestande i sin planlöshet. Om den kommer att stå sig en stark staty i brons litteraturparken är osäkert, men den erbjuder en unik spegel av vår nutid och kommer bli en bok i skrythyllan som kanske en eller två gäster kommer att påpeka under mina levnadsår.