Tänk om du hade en katt som heter "Sju", på grund av att svansen ser ut som en sjua. Påpeka det varje gång någon frågar vad katten heter. Något repetitivt och irriterande? Lite. Men bortsett man från detta är boken en verkligt vacker berättelse. Den framkallade till och med en tår som jag lyckades hålla tillbaka genom att stirra tills ögat blev torrt så det självmant absorberade tåren. För att jag skulle behålla vätskebalansen, inget moraliskt.

Boken börjar med att skildrar en tragisk olycka där katten Nana blir påkörd av en bil och tas om hand av människan Satoru. Satoru döper katten till Nana eftersom hans krokiga svans liknar den japanska siffran sju. De har några fantastiska år tillsammans, men plötsligt måste Satoru hitta ett nytt hem åt sin älskade katt. Resan för att hitta ett nytt hem tar oss tillbaka till Satorus barndom, där vi får veta mer om hans liv och hans relationer, inklusive en tidigare katt som han fortfarande sörjer. Nana (med en svans som... ja, ni vet) är vår berättare och skildrar denna resa från en katts perspektiv.

Boken är en varm, något långsam skildring av ett enkelt liv som, trots sitt sorgliga tema, fokuserar på mänskliga relationer. Satoru framstår som en vänlig och kärleksfull själ, trots de svårigheter han har mött i livet. Bitterljuv och sentimental, boken kommer att resonera med alla djurälskare, speciellt kattfanatiker. Jag undrar om det är vad japanska författare tror om oss västerlänningar, då genren "roman med katt" verkar exporteras hårdare än svenska mord på badorter.

Jag rekommenderar denna bok varmt för nya läsare, då den lutar åt det mysiga och roliga hållet. Detta är en hjärtevärmande och gripande bok om relationer, värdet i att vara en god människa och hur man

säger farväl.

En perfekt läsning för alla som har en speciell plats i sitt hjärta för sina fyrbenta krabater, även om en förkärlek för japansk kultur inte är nödvändig.