Det har blivit en ful sedvänja att avfärda drömmar som något innehållslöst, som en sorts intellektuell motsvarighet till drevet mot ananas på pizza. Och ändå, precis som att Hawaiin trots allt ligger kvar på menyn, dyker dessa nedtecknade drömrapporter upp igen och jag spetsar snabbt mina öron. Lina Wolff tar sig an detta bespottade fenomen i sin "drömdagbok à la 40 nätter". Fallhöjden är hög men vad gör man när självaste Marcus Aurelius, romersk kejsare och filosof, sitter på sängkanten och manar till skrivövning?

Premissen är enkel, fyrtio nätter av drömmar skall dokumenteras, nakna och ovässade, som en metod som enligt tidig nämnda vålnad ska råda bot på skrivkramp och hantera de hjärnspöken som blockerar vägen till nästa stora roman. Inledningsvis känns tonen ovan, det är trevande och avsaknad av den sedvanliga skärpan, och bekymmersrynkan i min panna växer sig allt djupare. Men så avslöjar sig texten, sakta men säkert, som något mer än bara ett drömloggbok. Wolff använder sina “drömmar” som ett sätt att brottas med sitt inre kaos och, inte minst, sin egen relation till bekräftelse.

Wolff deklarerar att hon vill sluta "dansa som en apa" för sina läsare, strunta i kritiska recensenter, och istället siktar hon mot ett högre erkännande, från förläggare, kollegor, och kanske till och med självaste stoicismens husfader Aurelius. Det hela ter sig som ett intressant meta-plan, en författare som navigerar mellan konstnärligt sökande och existentiellt ifrågasättande. Samtidigt får detta höga syfte mig att undra om det inte också finns en smula tillgjordhet här, att vi förväntas nöja oss med drömmar om paddor när jag törstar efter en ny “Djävulsgreppet” eller “De polyglotta älskarna.”

Men så händer det. I kapitlet “I drömmen” öppnas plötsligt en annan värld. Texten förvandlas till inledning av en roman och den känns både fräsch och bekant. Här släpper bekymmersrynkan i pannan, och ersätts av en girig blick som glider över sexton intensivt fängslande sidor. En kvinna klyver sin grisiga man med en yxa och funderar över vilken brunn som bäst kan gömma kroppen. Prosan är filmisk, intensiv och mättad med sinnesintryck, det är som om varje mening projicerar en ny, levande scen på min inre bioduk. Det ger en törst efter mer, bättre än vad någon Hollywoodtrailer lyckats åstadkomma på åratal. Och precis när törsten är som starkast tar det slut.

Promenader i natten är som en ensam pusselbit i bilden av författaren Wolff. Det är fascinerande, men också frustrerande. Kanske är det just detta som gör Wolffs drömdagbok till en provokation snarare än en produkt. För även om den aldrig överträffar hennes tidigare verk, skapar den en ny dimension för Wolff som författare, och en hunger efter mer.

Egot i mig, den otålige läsaren, kan dock inte låta bli att längta efter fortsättningen. Att få veta exakt hur grannens vita singel färgas rosa av en mördad kropp, det vill säga om Wolff tillåter oss.