En memoar signerad Annie Ernaux som utforskar hennes ungdomstid, särskilt sommaren 1958 när hon arbetade som lägerledare. Denna sommar var inte bara hennes första sexuella erfarenhet, utan också en period som präglades av komplexa och obehagliga upplevelser med långvariga konsekvenser. Sötmans hunger, det sexuella uppvaknandet, skammen och skulden.

Ernauxs skrivstil är underbar, neutral och objektiv, något hon själv beskriver som "platt", utan metaforer och känslomässiga utspel. Istället låter hon fakta tala för sig själva och belyser våldet och smärtan genom rena händelsebeskrivningar. Detta gör att berättelsen når en rå och ärlig ton som är både engagerande och tankeväckande.

Boken behandlar teman som skam och klass, där Annie kämpar med sin självbild och känslan av att inte passa in. Trots att jag inte någonsin varit nära hennes specifika erfarenheter, kan jag ändå känna hennes tonårsångest och sympatisera med hennes kamp.

Ett särskilt intressant tema är hennes besatthet av sin första "älskare" och hur detta påverkar hennes livsval, inklusive hennes beslut att bli lärare. Ernauxs skildring av dessa händelser är både gripande och obekväm, varför betraktas det inte som en våldtäkt i hennes blick diskuteras mellan raderna, vad bidrar till denna besatthet. en resa att följa under 205 lättlästa sidor.

Sammanfattningsvis är det en fascinerande och emotionellt laddad bok som erbjuder mycket att reflektera över. Ernauxs förmåga att återge sina minnen med sådan klarhet och insikt är imponerande, och hennes ärliga och råa skildring av sin ungdomstid gör boken till en stark läsupplevelse.