Imponerande debut av Johanna Hedman, som, enligt en intervju som nyligen publicerades i DN, inte ens hade planerat bli författare. Romanen skildrar relationen mellan Thora och August, barndomsvänner i Stockholm, och Hugo, en student från Lund som de träffar vid universitetet. Det blir en intrigerande berättelse om vänskap, kärlek, drömmer och känslor och samtidigt en vacker skildring av livet i olika storstäder (Berlin, Stockholm, London, NY...) och livet som student. En bok som påminner om både Donna Tart och Sally Roony och som är svårt att lägga ifrån sig. Tänk vad som kan hända skulle Hedman bestämma sig att bli författare ändå.

Väldigt ojämn, blandar stycken som är 1/5 och 5/5 genomgående men hade ändå något som gjorde att läslusten drevs på. Men avslutande fjärdedelen ungefär tappade jag rätt mycket intresset för personerna och det drar ner totala upplevelsen rätt rejält.

I wanted something to fill the void that Challengers left. It was good, it just wasn’t what I needed.

Jag är lite kluven. Å ena sidan kände jag för det mesta att det var väldigt kul att vara i boken. Jag gillade liksom att läsa den? Åtminstone första halvan. Jag gillade tillvaron även om det egentligen kanske inte hände supermycket. Och det kanske var det som blev problemet i andra delen, när jag tröttnade och då började tycka att den var tråkig. Jag tyckte att den lost the plot så att säga (som jag själv hade hittat på i mitt huvud) och rörde sig åt en riktning som jag inte tyckte passade den. Sen började jag ifrågasätta vad den egentligen ville åstadkomma.

Hugo och Thora var intressanta karaktärer att se världen ur (GUD vad jag ville ha ett August-perspektiv buhu), men samtidigt gjorde de två perspektiven inte det lättare att förstå vad som pågick i deras huvuden. Jag gillade Thora, men slogs av hur jag ofta började ogilla Hugo just eftersom han var så himla tvetydig. Och det kanske var meningen men jag tyckte inte det stärkte bokens narrativ riktigt.

Jag vet inte. Jag ville verkligen inte vara en av dem som gav den en ljummen recension, men tyvärr, TYVÄRR, var det något som skavde. Jag tycker språket är väldigt bra och Hedman lyckas ändå göra något intressant av en handling som vi har sett förut, även om det kanske inte riktigt gick hela vägen. Kanske den hade varit bättre med bara Hugos perspektiv (ur ett övergripande perspektiv - jag personligen älskade Thoras). Kanske den hade varit bättre med Augusts perspektiv (ja tack). Ja, faktiskt. Nu när jag har skrivit det. Att den heter Trion men utesluter August så pass mycket är nog en stor del av vad som inte funkade för mig. Den ger oss en falsk bild av det hela. August finns liksom alltid där, men inte tillräckligt.