3,5

För mycket från podden som nästlar sig in och rycker mig ur läsupplevelsen - jag har redan hört de här anekdoterna och det stör. Den är vacker och bra - enkel all läsa. Men något mästerverk är den inte.

Tämä oli taidokasta ja sujuvaa kikkailua. Symboleja ja viittauksia aikakausien välille oli rakennettu paljon. Silti, tunteen tasolla en tullut imeytyneeksi kiinni näihin henkilöihin tai tarinaan. Ehkä huomio kiinnittyi liiaksi rakenteen ja kerronnan kikkoihin? Toinen lukukerta muutaman vuoden päästä voisi olla hyvinkin erilainen?

Jag känner att det finns problem med boken. De tre olika perspektiven är till en början förvirrande, men det blir ganska snabbt tydligt hur allt är uppbyggt. Dock tycker jag att det är ganska lika öden, eller historier, och det gör att jag blandar ihop olika händelser med fel karaktärer. Samtidigt kanske den problematiska familjesituationen går i arv – och det är väl poängen.

Samtidigt fastnar man i historien. Det finns vissa otroligt fängslande scener och andra lite märkliga. Det är välutvecklade porträtt som stannar hos en. Det är också ett mörker genom hela boken. Det är jobbigt att läsa om barn (i plural) som blir försummade och oälskade på ett ganska diskret sätt. Det finns på ytan hela tiden och därför blir det jobbigt. Nästan jobbigare än när temat är tydligare. Samtidigt finns scener som visar motsatsen och de var verkligen intressanta att läsa.

Slutet tyckte jag verkligen var spännande att läsa eftersom allt skulle knytas ihop. Vad hände egentligen? Och jag fick en sådan ”bara ett kapitel till”-känsla som jag nästan bara får när jag läser spänningsromaner. Så trots bristerna tycker jag verkligen att Schulman har skrivit en väldigt bra och speciell bok. Jag vill ju veta mer om karaktärerna. Vad hände sen? Vad hände när vi som läsare inte var delaktiga? Jag rekommenderar den!